Malin

Lill- goshis väg till världen.

Tisdag den 5.9 i graviditetsvecka 37+1 var jag lite nervös, skulle träffa en annan gravid på ett café.  Det gick super bra, och vi hade massor att tala om. Vi bestämde att hon skulle komma till mig på eftermiddagen för att pröva ett bälte som skall stöda bäckenet. Klockan 13 var jag hemma, och satt och slappade med Jac, sedan körde han iväg till Thisted på träning. Jag gick direkt på toaletten, och märkte bara hur det droppade från mig, blev osäker på om jag inte märkte om jag kissade ner mig. För vattnet skulle ju inte gå ännu. Min nya kompis kom över, och det var hon som sade att kanske det är vattnet som gick. Jag ringde till BB i Thisted, och de ville att jag skulle komma dit, min snälla granne körde mig. Väl på sjukhuset hade det droppat igenom mina byxor, så var lite våt. Dock menade barnmorskan att det inte var vattnet som gick, utan endast slem. Det tyckte jag var konstigt, eftersom man såg att det droppade. Nå jag gick till hallen där Jac tränade, och han fick lite chock då jag var där. Påvägen hem i bilen kände jag bara mer och mer hur det droppade, och väl hemma var jag inte i tvivel mera, allt blev genomblött. Ringde igen till BB, och vi skulle köra in, men Jac hade precis satt lasagnen i ugnen så vi väntade och åt först. Tog bb-väskan och bilstolen med i bilen. Vi blev mottagna av en gammal barnmorska som var jätte otrevlig, hon förklarade ingenting vad hon gjorde eller vad som skulle hända, mitt i allt kom en annan in och satt ett armband på mig, jag blev inlagd på sjukhuset. De tog 2 ggr CTG-kurva, jag fick klyx för att hans huvud skulle glida långt ner i bäckenet och barnmorskan sa att vi skulle sova för mina värkar börjar nog på natten eftersom vattnet gick. Jac ringde direkt till sin tränare, och sa att han inte kommer på bortamatchen nästa dag.  Hela natten var jag orolig, och då en ny barnmorska kom in klockan 7 hade inga värkar börjat, och jag var 0,5 finger öppen och hade 1 cm kvar av livmoderhalsen.

Jag fick ett stickpiller kl.8, och sedan fick vi åka hem för att vänta på värkarna. Tog piller kl.12 hemma igen, eftersom jag inte kände något. Var jätte konstig känsla att gå hemma och vänta. Klockan 4 var vi på sjukhuset igen, och jag fick ett tredje piller. Det enda som hade hänt hittills var att livmoderhalsen nästan var borta. Men inga värkar som barnmorskorna hade hoppats på, och det skulle varit bäst för både mig och babyn eftersom vattnet gick dagen före. Jag fick penicillin på grund av det. Vi fick vara inne i förlossningssalens vilorum och vila. Jag fick lite mensvärk, och ont i ryggen. Så gick mest omkring i rummet, samtidigt som jag följde med Mors-Thys match via nätet. Klockan 20 kom världens trevligaste barnmorska Else in, vi tackade gud för att den sura gamla hade ledigt den natten. Hon berättade precis vad som skulle hända, och jag kände mig trygg med den informationen. Kl. 20.45 mätte hon blodtrycket, vilket var 104/150, för högt. Sedan fick jag värkstimulerande dropp, och jag hatar nålar med det gick bra. Var lite ledsen över att jag inte fick vara i badkaret pga droppet och CTG-kurvan som jag helatiden måste ha runt min mage, samtidigt var jag rädd.

21-tiden börjar droppet verka, och jag får mera värkar som tar ont på en gång, första timmen hade jag 4 minuter emellan värkarna, så det började väldigt intensivt. Värkarna satte sig mest i ryggen, och det gjorde så ont att jag nästan inte fick luft. Kl. 21.45 får jag 4 sterilvattenssprutor i ryggen, det tog så sjukt att det är hemskt. Rekommenderar verkligen ingen annan att ta dem. Jac fick jätte dåligt att vara då han såg hur ont det gjorde. Dock hjälpte de mot smärtorna i ryggen, fick även akupunkturnålar men de hjälpte nog inget. Vid undersökningen visade det sig att jag hade öppnat mig 2 fingrar, jag var inte ens i aktivt födsel fast kroppen jobbade på högvarv. Barnmorskan höjde värkstimulerande droppet till 140 (max var 180), och hoppades på att jag skulle öppna mig mera. Hon tog beslutningen att om jag inte öppnat mig mera före 22.45 så måst de ge mig epiduralbedövning, bland annat för att jag var så trött, hade högt blodtryck och värkarna var starka och kom ofta(2,5- 3min mellanrum) + att jag öppnade mig inget. Inget hände före det, så narkosläkaren kom ner. Han var från Ungern och jag tyckte han var irriterande, för förstod inte vad han sa. Epiduralbedövningen tog inte alls ont, och jag fick en välbehövlig paus från värkarna och fick vila mig 1 timme. Värkarna är då ännu mer intensiva, och barnmorskan undrar hur min kropp kan ha så starka och korta intervaller mellan värkarna, då jag inte alls öppnar mig. Då behövde jag på wc, och skulle stiga upp, mitt högra ben är totalt borta och om inte Jac skulle ha hållit i mig skulle jag ramlat i golvet. Så fick kissa på en potta istället.

Kl. 1 ökade hon droppet ännu mera, och kl.2 började jag märka värkarna riktigt tydligt igen. Och eftersom de kom så tätt så hann jag inte alls med. Så från kl.22 då jag var 2 fingrar öppen tills kl. 2, hade jag öppnat mig 3-4 cm. Barnmorskan började prata om akut kejsarsnitt, eftersom min kropp inte var enligt ”boken” med igångsättningen och de var rädda att babyn skulle börja bli stressad. Dessutom var mitt blodtryck allt för högt.

Kl. 3.45 kom hon och gjorde sista kontrollen, då hade jag försökt andas och överleva, varje gång jag hade en värk hamna Jac riva mig upp från sängen, för det gjorde så ont i ryggen. Till allas förvåning hade jag sista timmen öppnat från 3-4 cm till 8 cm, helt otroligt! Så alla blev glada.  

Kl. 4.10 fick jag en halv dos epidural till, eftersom värkarna var allt för intensiva, de låg nu på 1 minuts mellanrum, och droppet var satt på det högsta 180. Kände ingen effekt av andra dosen epidural, så allt handlade om total överlevelse, och jag satte upp 30 minuters mål för mig själv i gången. 4.50 var jag 9 cm öppen, och äntligen 5.20 fick jag pressvärkar. Jag började pressa aktivt, men 5.30 hamnade barnmorskan fara och hjälpa till en annan förlossningssal (det var 4 förlossningar på gång, och 3 barnmorskor som jobbade), Jac blev lite nervös under den här tiden, eftersom hon före hon farit att man börjar skymta hans huvud, och om jag fortsätter pressa sådär duktigt kommer han vara här om en timme. Jac sa dock att han skulle vara ute kl.6, och jag tänkte jag gör allt som står i min makt att det blir före 6. Barnmorskan kom tillbaka typ 5.40. Kl 5.51 hade jag pressat ut hans huvud, och vid nästa värk var hela han plötsligt ute. 5.53 torsdag 6.9.2012 fick jag en varm, kladdig och skrikande son på magen. Vid sidan av mig stod Jac och han var helt tagen av situation, det är vårt livs finaste ögonblick hittills. Jac klippte navelsträngen, och någon minut senare kom moderkakan ut. Babyn fick sen fara och gosa på Pappas bröst, medan jag blev sydd. Hade 4 stygn och en blodansamling, men var nara 1 gradens bristning som tur.

Då jag var klar sydd vid 7, så slutade min fina barnmorska Else sitt pass, och då kom sura gamla barnmorskan på jobb, så tack gud att jag var klar där nede. Det första hon sade var att det var underligt att jag fött först nu, jag borde ju fött igår med de mediciner jag fick. Tack tänkte jag. Hon undersökte babyn, och han fick fulla poäng, vägde 3.450 g och 50 cm långJ  Tyvärr glömde de bort att ge oss matbricka, vi såg att de andra hade fått, men vågade inte fråga efter. En dansk flagga fick vi i alla fall. Hela torsdagen var baby mest med Pappa, eftersom jag inte kunde gå. Mitt ben var utan känsel till fredag eftermiddag. Babyn mådde också dåligt eftersom han svalt mycket fostervatten, så de hade full koll på mig och honom.

Det är min historia om när vår fina kille kom till världen.

Mina tankar: Hoppas verkligen jag slipper bli igångsatt om jag någongång blir gravid igen, min kropp hängde inte alls med och värkarna kom för tätt. Så om vattnet skall gå igen, hoppas jag kroppen fattar att komma igång med förlossningen. Pressvärkarna var det bästa under förlossningen, för då fick jag och kroppen äntligen arbeta, och efter cirka 30 minuters arbete kom belöningen <3. Något jag aldrig vill göra om, är sterilvattenssprutorna, fy. Är också glad över att kroppen till slut klara att öppna sig, skulle vara hemskt med akut kejsarsnitt då man kämpat som ett djur i många timmar. Epiduralbedövningen var super. Dessutom var Jac super att ha med, utan honom skulle jag aldrig ha klarat det. Han var så duktig och uppmuntrande, och visade inte sin rädsla. Jag blev aldrig irriterad på honom.

Jacs tankar: Han tyckte inte det var lika hemskt han hade föreställt sig. Det värsta för honom var då jag fick sterilvattenssprutorna, det ögonblicket vill han glömma. Och det bästa tyckte han också var pressvärkarna, för då fick jag jobba aktivt med min kropp, och inte att medicinerna och kroppen samarbetade utan min hjälp. Dessutom tyckte Jac att jag var så mycket lugnare än han hade förväntat, enda gången jag skrek var av de där dumma sterilvattenssprutorna. Jac tyckte också det var super roligt att få hålla babyn direkt, det är något man annars inte får lov till på det sjukhuset.

Mina fina killar efter en hård natt:)

Vi är så otroligt lyckliga över detta mirakel <3