Malin

Det uttrycket har många hört förr och jag tror varje person som läser min blogg har upplevt det oxå. Visst kärlek är en fin grej, men det finns så många olika sorters kärlek. Min familj älskar mig,likadanrtmin släkt och säkert några vänner. Jac älskar mig, fast han ibland kan vara så kall att jag påriktigt börjar må dåligt.

Visst jag är deppad just nu och allting känns bara jävligt trist. Men är det inte då som killen borde vara ännu mer synlig att han finns där för en? Och någon gång säga en fin kommentar bara för att självförtoendet skall stiga lite? För tillfället får jag tom dåligt samvete då jag äter en smörgås, mår riktit dåligt då jag ser mig själv i spegeln, vet inte senast då självförtroendet varit såhär lågt.

Att vara tillsammans med en handbollskille kan ibland vara negativt. Man kan aldrig planera nånting med honom ifall han har träning,turnering eller nånting annat med laget just då. Man får aldrig känna sig trygg, ett bättre kontrakt och det blir flytt ifrån de vänner man just skaffat till ett helt annat land.

Nu när jag snart måst börja bestämma mig vad jag skall studera till, och framför allt  var på denna jord jag skall studera, så är det 10000 frågor i mitt huvud. Det handlar om pengar,familjen,studiekamrater,lägenheter,skolor men framför allt om vad jag själv vill göra.

Räcker alltid kärleken till för att i mitt fall då studera i ett annat land? Då måst min kärlek börja göra sånt en flicka vill, samt ge mig trygghet. Jag vill int leva i rädslan om att hamna bli här 1 år ensam. jag o jac älskar varandra, många motgångar har vi haft, mn nu skulle jag inte ens tåla hälften av det mera, och det tror jag alla förstår. Det enda killen pårikit ibland saknar är att visa känslor, men dte har inte rikit vari lika i hans uppväxt som me andra, så jag måst ju förstå honom.

Och om jag skulle studera i åbo? hur fans mycke sku jag int sakna jac, o tillika så trist att bo i tråkiga finland?

Efter att jag skrivit det här märker jag nog att jag inte är redo att ta nåt beslut ännu gällande saken. Sorglit men sant. Största problemet är nog vad jag vill bli, har ni nåt förslag som skulle passa mig??

Hoppas jag snart blir mig själv igen, för det tar nog hårt på jac att se mig så som jag är nu. men visst heter det, älska mig mest då jag förtjänar det minst.


ursäkta för alla mina slarvfel i bloggarna, men orkar aldrig rätta dem.


kan bara int nån ordna framtiden för mig? så slipper jag själv :D ses kanske om 2 veckor mina vänner....