Malin

Varje gång då de lite börjar närma sig "slut kontrollen" är jag så nervös att jag gråter tills jag spyr. Kan nämna att detta är 4de slutkontrollen jag snart skall på. Uppmuntrande. Kan inte förstå hur ett såhär litet skit problem kan skapa rädsla och arghet.

Det är för jävligt att inte kunna fungera som en normal människa. Att int kunna gå, duscha, ta sig dit man vill och göra vad man själv känner för känns så jävla trist. Det enda jag vill är att ligga under jorden tills jag är mig själv igen. Hemskt att inte kunna glädjas åt andra eller ens lite kunna vara glad för minsta lilla för fem penni.

Jag hoppas verkligen jag slipper en operation till. Jag kan gå med kryckor 1v extra, det gör inget, men den här 4v processen jag har gått igenom nu kan jag int ta en gång till. Att ha värk helatiden är inget jag rekommenderar, samt all oro.

Och det är så jäkla svårt för ER att förstå som aldrig varit med om detta. Ni säger att man skall vara glad för att det bara är såhär litet. Men att leva med kryckor i 4 månader, all oro och rädsla samt att int alls vara sig själv mera är hemskt. Jag kan helt enkelt inte vara glad. Värst av allt är ändå att självförtroende är så lågt. Jag vill hellre vara ensam i sommar än att igen en sommar få höra alla dumma kommentarer samt känna mig så omänsklig.
I mitt huvud rör sig helatiden  " hoppppas foten är bra snart". Och det har blivit på som en cd skiva, som dt int går att byta låt på. Medan alla ni har levt normalt hela vintern/våren har jag suttit och gråtit. Och jag ber er inte att förstå, för det är svårt.

Jag hoppas att det här blir en av de sista negativa fotbloggen, för som sagt så orkar jag inte med detta mera. Fast ja borde kunna gå om 2v, går jag med på att ha kryckor i 3, men inte längre än det.

Låt allting bli som förut tills maj, annors kanske man kan fundera på en stämningsgrej trots allting. ha.Och nej, det här är ingen tycka synd om mig blogg, för såhär har jag redan känt mig i ca 3 månaders tid.